Det är ingen tillfällighet att ångest är temat för just det här numret. Ettor, tvåor och treor på skolan har haft två projektveckor packade med grupparbete, deadlines, kompromisser, frenetiskt skrivande och ångest. Den är en del av VRG-andan.

Det finns ett annat ord jag gillar för ångest, spleen, ett riktigt prettoord. Spleen är ett ord på både svenska och engelska, uttalas splen (rimmar på Flen) på det första, uttalas spliin (rimmar på clean) på det andra. Mjältsjuka; det kommer ni väl ihåg från Röda Rummet, högstadiet, svenska B, bara ett Strindbergintresse i största allmänhet? ”Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant” – klockorna lider alltså av spleen, mjältsjuka, svårmodigt blaserade när de klämtar, ångestfyllda. Ångest, denna ångest! Ack, vill man utbrista, slänga sig på divanen och ta sig för pannan eller kanske kallsvettigt greppa sitt luktsalt, ack, ÅNGEST! … kanske försjunka lite i någon sorts mental självsmekning och riktigt gräva ner sig djupt, djupare i det svarta och glittriga och komma ut på andra sidan, hålögd, rikare, Inte Som Alla Andra.

Det finns mycket som är höviskt med konstens framställning av ångest. Ni har sett Hamlet våndats, lidit med den unge Werther, läst Bruno K. Öijer-dikter som vore de skrivna i hans eget blod, kanske hummande promenerat mellan Nan Goldin-fotografier och Munch-tavlor i utställningssalar. Ångesten, däremot, själva känslan och inte det som skapas av den och om den, är inte det minsta smakfull. Det finns inget fint med rakbladspoesi, inget fint med ätstörningsromantik, inget fint med psykisk skörhet – åtminstone inte den äkta. Ångesten hör inte hemma på sin piedestal; det är fel att den så länge ägts av kolonisatörer som finner den roande och vacker. Att odla en tom blick och prata om spleen de dagar det matchar ens outfit är bara fånigt.

Är känslor viktiga? Ja! Och det är sant att man kan lära sig något av att må dåligt, visst. En person som förlorat ett ben kanske också i efterhand inser att han blev styrkt av förlusten, att han börjat omvärdera vissa saker i sitt liv, att han har lärt sig något – men han kommer fortfarande inte kunna gå. Bär inte ångesten som en accessoar. Utnyttja den gärna, men upphöj den aldrig.

Slutligen vill jag citera psykiskt labila lillasystern Catherine från Alan Hollinghursts roman The Line of Beauty, ett stycke intrikat men deprimerande jullovsläsning för anglofiler och andra: ”It is beautiful, in a sense. But that isn’t the point. It’s poisonous, you see. It’s glittering but it’s deadly at the same time. It doesn’t want you to survive it. That’s what makes you realize.”

Och med detta sagt – ha ett trevligt lov!

HANNA JOHANSSON
Chefredaktör