På flygplatser har man identitetskontroller. Det har man egentligen överallt. En man i kostym är viktig och rik, en blond tjej i Odmolly kläder och True Religion jeans bor på Lidingö eller i Danderyd.

Våra yttre attribut avslöjar vilken grupp vi tillhör. Men kan de någonsin bekräfta vad vi tänker? Kanske på Jarlaplan.

 Den konstnärliga prägeln på Jarlaplan är ett faktum. Att gå estet utan att vara kreativ eller brinna för sitt ämne är en omöjlighet. Däremot behöver man inte exponera sina känslor för att läsa samhälle, även om man givetvis kan vara en självutlämnande konstnär även som sam:are.

Skillnaden är att esteteleven på ett eller annat vis identifierar sig med sitt program, medan en teoretisk linje inte säger något om eleven.

Vill man gå en teoretisk linje kan man alltså i princip välja vilken skola som helst. Ändå verkar det som att det inte är vem som helst som söker sig till Jarlaplan. Intagningspoängen är en utgallring, men det finns något annat som avgör att man hamnar på Jarlaplan och ingen annanstans.

Tack vare de estetiska programmen finns det utrymme att välja till många estetiska kurser, men det finns även ett stort kulturutbud på skolan i form av föreställningar och utställning, med och av skolans elever. Även om man inte deltar i dessa lockar stämningen och aktiviteterna till sig konstnärliga typer, vilket bidrar ännu mer till en kulturell atmosfär.

Men det finns mycket som hör till att vara intresserad av konst. En färgblind själ kan aldrig måla världen med sin identitet, inte heller se andra färgstarka själar. Jarlaplans kulturella atmosfär ger tvärtom utrymme för många utpräglade personligheter.

Detta är konstnärens innersta väsen. Men om hur konstnären ser ut, äter eller dricker existerar inga fakta, bara illusioner om hur kreativitet föds. Och dessa är lätta att falla tillbaka på för att bekräfta en samhörighet med liksinnade. Eller bara en samhörighet med någon.

Precis som att man i vissa områden klär sig i hoodies och lyssnar på hip-hop finns det en tydlig kod på Jarlaplan att anamma för att definiera sin ”Jarlaplanighet”.

Cigarettmärke: Lucky Strike. Kan inte minnas att jag någonsin sett en Jarlaplanare röka menthol. Och nej, jag kan inte heller minnas att Hemingway nämnde något om lungcancer i ”En fest för livet”.

Dryck: Rödvin. Vitt vin i viss mån också, p.g.a. den mer praktiska kulören. Ingen importvodka här inte. Och nej, kan inte minnas att Hemingway skrev något om leverskador heller.

Mat: Kaffe. Att dricka kaffe är viktigare än att äta. Kafka påstod att han var tvungen att svälta sig själv för att separera kroppen från sitt innersta väsen, remember?

Dresscode: Whyred, Acne, Filippa K., The Local Firm, Dr. Martens och Clarks, vilket egentligen inte stämmer överens med konstnärsmyten, då den utgår från att alla konstnärer är fattiga. Därför blir vi avslöjade. Attributen vi använder oss av bekräftar egentligen ingenting. De säger ingenting om hur konstnärliga vi faktiskt är. Jarlaplanaren verkar rätt övertygad om sin storhet. Cigaretterna, vinet och kaffet hjälper oss att minnas vilka vi önskar att vi är. Eller snarare, hur vi tror att dessa människor skulle se ut. Frågan är, gör de det?

Veronica Nelson