För snart en vecka sedan hittades designern Alexander McQueen död i sin lägenhet. Som få kommersiella designers utmanade han gränserna för var mode slutar och konst börjar, med performanceartade visningar och starkt konceptuella plagg – sprayfärgssprutande robotar, Kate Moss-hologram och gyllene skelettstolor, för att nämna exempel. Hans design grävde i det undermedvetna, surrealistiska, och han upphörde aldrig - trots sitt enorma erkännande – att provocera. Men frågar ni mig var McQueens främsta egenskap hans förmåga att transportera en bort. Att vi som blyga fjortonåringar kunde sitta våra flick- eller pojkrum och bläddra kollektioner på style.com och vara så otroligt långt borta från den värld han skapade, med mörka läppstiftsfärger och fågelvingar i håret, och ändå vara där.

Romantik handlar mycket om just eskapism, längtan – det vet ni som läser svenska B just nu – och om sådant som är irrationellt och oregelbundet och oförutsägbart. Armadilloskorna från McQueens senaste vårkollektion var fruktansvärt irrationella, liksom det var att placera ett påfågelskelett på toppen av en modells burrigt fågelboliknande frisyr till höst/vinter-kollektionen 2008. Relationen mellan människa och natur var även det vitt omtalat och vanligt motiv under den romantiska epoken, även det ett ämne som McQueen ofta berörde. Djurskelett återkom, men absolut tydligast var temat i vårkollektionen 2009, där en uttalad inspiration var Charles Darwin och där catwalken – på vilken modeller vandrade i kläder med träaktiga tryck – hade kantats av uppstoppade djur. 

Om romantikens konstnärer avbildade människans litenhet inför naturen, underordnade McQueen istället människan maskinen. Se till exempel filmen ovan, från vårvisningen 1999, där modellen Shalom Harlow snurrande på en träskiva sprayas med svart och gul färg av två robotar. Men teknik innebar också möjligheter, ansåg McQueen, och hade framtidsvisioner om hologramvisningar och direktsändning, som sportevenemang. Vårkollektionen 2010, hans sista, kunde alla också se direktsänd på Internet.

Men vidare får någon annan ta tag i den utvecklingen. En av 2000-talets största konstnärer har helt enkelt gått ur tiden. Vila i frid.

HANNA JOHANSSON
Chefredaktör