Gudfadern är en film som präglat hela min uppväxt. Kanske också en del av min uppfostran. Inte helt sant med tanke på att både mamma och pappa arbetar med lag och ordning, men värdighet framför allt och lojalitet gentemot den innersta kretsen skapar respekt i min familj. Cigarrer, kritstrecksrandiga kostymer och formella dödsbesked i arbetsrum med Chesterfieldfåtöljer för den delen med.
Detta gör dock varken mig eller min familj unik på något sätt. Vi är bara en del av publiken som har tagit del av maffia-vågen med filmer som bl.a. Gudfadern, Scarface, Donnie Brasco och Goodfellas. Glamorösa gangsters som aldrig utför smutsiga styckmord, bara städade pistolskott om det är absolut nödvändigt.
Men hur är livet för alla de övriga kriminella, de allra flesta, som varken besitter social status eller når framgång som brottslingar?

Snabba Cash hade nyligen biopremiär och blev omedelbart en succé. Liksom när boken släpptes i butikerna är den nu titeln på allas läppar. Men vad har egentligen gjort historien så otroligt populär bland svenska folket?

Snabba Cash är inte bara en spännande deckare, den är även en samhällsskildring med ett nyhetsvärde. Förutom att den förtäljer om Stockholms undre värld, som existerar mitt bland oss, ger den en mer verklighetstrogen bild av brottslighet än vad vi är vana vid.
Livet som gangster är ganska slitigt och smutsigt. Det finns inte någon att lita på och inga sociala skyddsnät när tillvaron spricker. Den kriminella branschen erbjuder inte heller föräldrapeng, barnbidrag, semesterersättning eller tjänstledigt. Den som ger sig in i leken är för evigt med.
Snabba Cash skildrar vanliga människor med vanliga problem som livnär sig på en riskabel yrkesutövning. Lagsystemet är stommen i vårt samhälle och väljer man att stå utanför det tar man avstånd från den miljö man lever i, utan att det finns någon lämplig stans att ta vägen.
Historien avslöjar hur svårt, ansträngande och ångestladdat detta blir. Och inte ett dugg romantiskt.