Mot frostblek januarifond slocknar orden i takt med att antalet böcker vid sängens fotända växer. En ljusblå ton faller över korridorerna och får rummen att omformas till cylindrar snarare än rätblock; långsträckta rör där kroppar färdas likt virus i ett delta av vener. Och överallt bland dessa rör, koner och cylindrar: sammanflätade händer, utdragna omfamningar som vore de en kroppslig illustration av något som eftersträvade svanarnas oförmåga att separera, en främmande tunga djupt rotad i den grop som kallas munhåla. Detta uppvisande av inställsamma leenden och salivindränkta läppar som överallt ger skolans luft en söt eftersmak, ett slags trög sirap som tar sig ned i halsen och kommer lungorna att fyllas av en ständig vämjelse.

Och jag mår illa. Jag känner hur dessa käftars slask slår ned i mig som en oförklarlig sjukdom, en enträgen påminnelse om det pubertalas manifestation av det köttsliga och i sin tur det köttsligas manifestation av det pubertala: kyssen som inte enbart är ett sätt att tillfredställa det temporära behovet av saliv, utan även ett slags uppvisning. Så jag mår illa, och frågar mig om det är avund eller generationsförakt som skall skyllas för det. Kanske ingetdera, kanske både och. Men oavsett hur det förhåller sig med anledningen till denna vämjelse, kvarstår faktumet som är dess ursprung: det sexuellas blygsamma exhibitionism.

Så jag har den senaste månaden sökt ett slags skydd bland kroppens hålrum och ventiler, försökt att stänga ute allt kött och all kropp som sammankopplas och vrids samman, men det är en omöjlighet; det incestuösa i bilden av två människor i samma klass som delar mun, är en främmande ockupationsmakt som tar över länderna inuti min hjärnskål och tvingar mig att leva i ett slags utomkroppslig exil.

VICTOR LANGER