Det är bråda dagar på Maximteatern, nu när Viktor Rydberg Gymnasiums årliga musikal precis haft premiär – Dracula, en sober artonhundratalshistoria om blodtörst och kärlek. Musikalens centralfigur, vampyren, står faktiskt förebild för en klassisk kvinnlig Hollywoodstereotyp: vampen. Hon dök upp i och med tjugotalets stumfilmsindustri i form av diverse mörkögda skönheter med rödmålade läppar och sög visserligen inte blod, men musten ur män. En fatal quinna, skulle man kunna kalla henne. Vampen är en kvinnotyp som kanske aldrig kommer att lämna filmen – eller modet.

Ett av vampens tydligaste kännetecken är det röda läppstiftet. Färgen syntes förvisso inte på de svartvita stumfilmerna, men de färgade läpparna var inte desto mindre symboliska. Läppar och kinder har målats röda så länge det har funnits högkulturer; egyptierna färgade sina läppar med pigment från löss, i andra delar av världen var bär vanlig kosmetika. Målet var att efterlikna livfullhetens och upphetsningens röda färg – med det i bakhuvudet kan man ju fråga sig vad senare tiders läppstiftsfärger som svart, lila eller beige ska kommunicera.

Läppstift eller ej: hora/madonna-komplexet, som ni kan läsa mer om i Veronica Nelsons debattartikel här på hemsidan, har under hela filmindustrins historia varit en betydande faktor. I det jungfruliga laget: Mary Pickford, Audrey Hepburn, Julie Andrews. I det vampiga: Gloria Swanson, Sophia Loren, Marilyn Monroe. Listorna kan göras oändligt mycket längre än så. Som ni märker spelar hårfärgen inte nödvändigtvis någon roll, men vanligt är att den mörkhåriga vampen kopplas ihop med elegans på ett sätt som de blonda aldrig gör. Medan Gloria och Sophia är glamourösa ikoner blev Marilyn mer än något annat hågkommen som en sexsymbol. I modesammanhang säljer alltså sex, men bara till en viss gräns.

Framförallt de italienska modehusens senaste säsonger har spelat på sexkortet, med framgångskoncept som ”kort och glansigt”, korsettliknande kreationer eller exponerade underkläder, som hos Prada. Hade jag varit Anders Franzén hade jag kanske skyllt på det latinska temperamentet, men nu är jag lyckligtvis inte Anders Franzén.

Prada är ju annars ett modehus som ofta betraktas som lite präktigt och intellektualiserat; att till och med Miuccia visar hud på sina modeller kanske därför borde ses som ett bevis på att sexualitet och intellekt inte är motsatsord. Där lägger sig ju också Miuccia Prada, i egenskap av kjolälskande och före detta statsvetenskapsstuderande modedesigner varken i eller mellan någon av hora/madonna-rollerna, utan bredvid. Det kanske är den ideala platsen att befinna sig på?

HANNA JOHANSSON